Bok på G

Det är ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Sorry.

Anledningen är att jag haft fullt upp med att skriva… en bok! Och så har det varit väldigt lugnt och skönt här hemma.

Den oväkomna gästen hålls utestängd. Ibland märker vi dock att den jäveln knackar på dörren. Men sorry, du är inte välkommen… den här gången heller. Och vi är bättre rustade än någonsin. Så ge upp bara. Du har ingen chans att ta över mitt barn ännu en gång!

Boken ja, den kommer ut lagom till bokmässan i Göteborg 2012. Den oförskönade berättelsen om vardagen med ett sjukt barn, ett barn med svår Anorexia. Helt utan omskrivningar.

Faktum är att jag gråter när jag läser det jag själv har skrivit. Manuset. För nu när livet är lite enklare, när min unge nått en frisk vikt, mår bra. Då känns det där så himla långt borta. Tack och lov.

Återkommer med mer info

 

Uppdatering

Tonåringen där hemma är många gånger HEMSK! Så där som tonåringar är. Ibland får man inte ens svar på tal och ibland så slängs det i dörrar. Så där alldeles vanligt. Som det ska vara.

Men, oron i mig vill inte släppa. Trots att ungen äter (i alla fall när jag ser).

Här om dagen tänkte jag ”Oj, vad smal han har blivit. För att nästa dag se att jeansen som förut var jättestora nu satt helt ok .

Nu är det dags för mig att ta tag i mig! Nu får min sympatiätning och min sympatiicketräning vara nog! Dags att äta mer normala portioner för en kvinna i min ålder och dags att gå till gymmet (som tjänat multum på mig eftersom jag inte ens varit där men betalat varje månad).

I dag blir det i alla fall gymmet och Zumba (för första gången). Imorrn förmodligen träningsvärk

Det går fint

Det går bara bra med maten nu. I alla fall när jag ser. Det ÄR en helt annan kille här hemma nu.

En kille som drar till ungdomsgården på kvällen, kommer hem för sent. En kille som helst slipper göra läxorna och därför får omprov. En kille som är kaxig och som bränner stålar. Precis som en kille på 14 ska vara.

Önskar dock att han tog skolan lite mer på allvar

Astrid Lindgren

I går hängde vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Min son hade skadat foten och det var stört omöjligt att stödja på den. Den dunkade och gjorde ont och när den inte blivit ett endaste dugg bättre över natten beslutade vi att åka in och kolla upp. Det kan ju faktiskt vara så att skelettet inte är lika starkt som det borde på grund av tidigare svält.

Hur som helst, taxi till sjukhuset.

Väl på plats hade vi sådan otrolig tur. Vi var först! Så allt gick smidigt och vi fick snart komma in till läkaren, och därefter röntgen. Och läkaren igen.

Det visade sig att foten ”bara” var stukad. Blev lindning och kryckor och buss och t-bana hem .

I dag är den något bättre, men det blir nog kryckor i några till dagar till.

Skolan

Här är det förkylt

Jag har blivit kanonförkyld. Snuvig, hostig, ont i halsen och i huvudet. Och är så klart orolig att smitta min son.

Inte för att en förkylning skulle vara så himla farlig för honom men…. han har ju missat så mycket i skolan på grund av den ovälkomna gästen.

Skolan ja, det är ingen rolig historia.

Efter att ha missat största delen av sjunde klass går nu grabben i åttan. Och verkar inte riktigt förstå allvaret. Utan skolkar. Flera gånger har han struntat i tyskan. Och lovat att aldrig mer skolka.

Men nu i ett par dagar, söndag och i dag på eftermiddagen, har barnet mitt arbetat stenhårt här hemma för att göra en sån bra engelskapresentation som möjligt.

Han har suttit i timmar och letat bilder, gjort en powerpoint, letat fakta och satt ihop sitt tal om Midgårdsormen. På engelska.

Så han kan om han vill, pojken min.

Andra gången gillt?

Första dagen på länge som heltidsarbetande mamma:)

Så skönt, äntligen vardag. Igen.

Peppar, peppar…

Helt vanligt

Livet just nu känns ganska bra. Visst finns den där oron i magen och den försvinner väl inte i första taget antar jag.

Min fina son äter bra här hemma. Hur han äter i skolan har jag så klart ingen aning om, men jag kan oftast fråga utan att det blir bråk. Sen om svaret är ärligt eller ej… men måste ju förutsätta att det är ärligt.

Jag blir så glad när sonen gör vanliga grejer, som ungdomar gör. I går till exempel. Efter tennisen kom han hem och åt middag och efter den stack han iväg med en kompis till ungdomsgården. Och i dag, hänger han med samma kompis och fiskar.

Såna där vanliga grejer som killar i 14-årsåldern gör.

Snälla, låt det fortsätta så här!